Nu har det äntligen slutat blöda och det enda som kvarstår efter missfallet är en stor tomhet. Återigen slits man mellan hopp och förtvivlan och det går blixtsnabbt. Allt kan vara tjoho och så knäpper någon med fingrarna så är det buhu igen.
Just nu sitter jag på en buss på väg till Idre och årets kickoff med jobbet. Bussresan är det enda jag sett fram emot på hela kickoffen. Här kan jag sitta i lugn och ro och lyssna på musik och läsa bok. Men jag kommer att tvinga mig själv att vara lite glad och social när vi kommer fram men just nu känner jag bara att jag vill vara ifred.
jag frågar mig samma sak...snart 3 månader efter vårt sena missfall...men som vår kurator säjer, en dag i taget...små små steg ...det TAR tid....stor kram till er båda!
SvaraRadera/tess
http://smultronpastra.blogg.se
Tack Tess! Det som ni gått igenom ska ingen människa behöva genomlida. Skickar varma kramar till er också.
SvaraRadera