Känslostormar

Jag minns när vi försökte få vårt första barn hur jag pendlade i olika känslor gentemot gravida och föräldrar med små barn (större barn var på något sätt lättare att hantera). Ibland var jag bara förbannad på allt och alla, ibland avundsjuk. Under en period var jag ledsen och började gråta när jag såg barn och sedan kom den där fasen när jag bara blev glad för andras skull. Gud vilken tur de har som har fått barn tänkte jag. Vem vet vad de har gått igenom? De här känslorna svängde ganska mycket och emellanåt var jag ju mest ledsen för vår skull och för att det inte lyckades för oss. Min bror ringde mig häromdagen och berättade att de ska ha barn igen. För första gången så kunde jag verkligen glädjas med dem. Förra gången de skulle ha barn var jag i sista dagarna på ruvningsfas och säker på att det inte skulle bli något för oss. Jag grät och grät för att min lillebror skulle få barn före mig. Sjukt va? Det går verkligen inte att förklara för någon som inte varit i liknande situation. Klart jag var glad innerst inne. Ännu sämre (med två misslyckade ivf:er till bakom oss) mådde jag också första gången vi träffade min bror med sin dotter. Han frågade om jag ville hålla henne och jag svarade nej. Fattar ni vad hemskt? Att inte vilja hålla sitt brorsbarn. I efterhand har jag insett att under den här perioden mådde jag verkligen som sämst. Efter det bestämde vi oss för att köra på hela programmet med akupunktur och kostomläggning innan nästa ivf. Jag mådde mycket bättre genom att ha en plan, även om vi inte hade en aning om det skulle fungera.  Denna gången har vi samma plan. Förväntningarna är mycket högre eftersom vi vet att det faktiskt har fungerat en gång. Men det finns ju inga garantier...